Vem är du i höstmörkret som skyndar på din kvast, motorvägen är svår och lång, du älskar farten och adrelaninkicken, din svarta katt vrålar av skräck när den desperat försöker hålla sig fast på din kvast, fartsynderskan slutar sin färd vid vägkanten i baken på en polisbil, katten pryder polismannens huvud med klorna håller den sig fast och fartsynderskan på sin plats i baksätet med kvasten inkörd i avgasröret så är det bara att konstatera att häxan surtant nog gjort sin allra sista avfärd för denna gång. 

Föreställ dig ett stort och brett hav, där invånarna består utav dina bortträngda känslor, ångestlagade tankar som är nedsänkt i ditt inre, din färd för dig på okända djup och grunda farleder, där finner du det som du helst vill slippa ta itu med, det som gör ont, det som du allra helst vill glöma, 

men efter varje "fångst" som du fiskar upp, kan man sedan rensa och slänga i slaskhinken, gå sedan i land och kän dig lite starkare, återvänd sedan till ditt inre för att fiska upp nästa fångst och känd dig lite friare. 

Innan mörkret faller utanför mitt fönster, så står du där lika vacker som solen, ditt utsläppta hår skiner som solens strålar och dinna ögon är blåa och sköna, som i djupet av en brun, din mun är len och hakan nätt, varje ord du säger fångar mitt intresse, ditt sätt att uppfatta världen, är ett sätt som jag vill se och uppfatta den, när solen sänker sig och mörkret blir mer påtagligt, så skymtas du allt mindre, men din närvaro märks dock, inget mörker kan någonsin dölja din person, när vi slutligen omfamnas vid vägens kant, förvandlas vi efter tiden till en och samma Björk, 

när björkens praktfulla krona vagas efter vinden, sveper blåsten genom varje gren, varje björklöv, genom vinden viskas en och samma historia.

//Inge. 

En solros rund och klar med sin höga prakt, svajandes för den kalla vinden, fåglarna landar gärna på den för att komma åt vad solrosen kan ge, Katten läger sig gärna under den,... han lägger sitt hopp på att en fågel snart ska tappa ett frö eller två, han gör sig redo under solrosens höga majestät, 

klorna är utdragna, dess fjäderdräkar så klara, en inbjudande delikatess i hans dräglande käftar,

några frön faller säkert mott marken, hans ögon blir plötsligt stora, klorna dras ut samtidigt som han gör sig så litten som möjligt, han känner hungern, instinkterna som är djupt programmerade efter tusentals år i varenda nerv i kroppen, inget kan stoppa honom, han är den ultimata mördarmaskinen, skräcken av allt småvilt,  plötsligt ser han sitt första ovetande offer svävande neråt efter sina eftertraktade frön, han gör sig beredd att kasta sig uppåt i hopp om att fånga den lilla fjäderbollen halvvägs, men jakten får ett abrupt slut! plötsligt skjuts ytterdörren upp!! ut kommer kattens husse i Färd med att gå någonstans, 

katten sjunker ihop, i en tyst men ändå djup besvikelse, hans delikatesser flaxar bort med vinden, 

vad katten nu vill berätta till sin husse under solrosornas prakt vill nog ingen veta? 

//Inge G. 

Hoppet efter det man förlorar, en sten, fallen genom tid och rum, vilka människor vi än må ha varit, eller träffat, genom livets smala korridorer så upphör inget att existera, livet kan göra dig rik men också fattig! 

livet har många djupa lager, du är vad du har gjort livet till! 
bortom livets alla gränser, bortom ödets tomma rum, kan liv åter fyllas och tömmas, 

(Ej färdig) 

//Inge Gullinger.

Det stilla lugnet på bussen hem, folk är trötta efter dagens slit, lite pratt och lite skratt hörs mellan varven, men annars en tystnad, mörkret råder ute på vägen, passerande bilar skymtas med lyktor i mörkret, snart är vi hema, i alla fall jag, hem till mitt egna stilla lugn, 

där väntar katten, min lilla Tipp, någonstans i hemmets mörka rum. 

//Inge G. 

Du är en vän för livet, en vacker själ som lyser starkare än någon annan, glädjen du ger mig varje dag är en gåva, alldrig att jag sviker eller överger dig. 

vid min lunchtid, jag sitter på min plats vid bordet, ser ut genom fönstret och bevitnar hur allt det vackra nu återkallas, för inte komma igen, detta året, 

Jag tänker på dig och din vackra prakt, varje trädkrona bärs på ditt huvud, vart jag än befinner mig så finns du där i tankarna och har förändrar allt, 

efter vintern så kommer värmen, efter stormen så kommer ett behagligt väder, du är där och föder nytt liv, du sluter sirkelen, 

du har påverkat mig, jag ser dig, jag hör dig, jag känner dig, vid min lunchtid, jag sitter på min plats vid bordet, där finner jag dig, värma dagar ska slutligen skina, även på dig.