Fångad av ett gyllene garn.

När du log mot mig så lyste jag. När du såg på mig försvann jag djupt in i dina ögon.

Vid vare steg du tog stannade jag upp. Jag var inte längre mig själv utan jag var som fångad av ett gyllene garn, som fått mig att dansa på rosskimrande moln.....

// Inge Gullinger.

Näcken som sitter på häcken i bäcken och pillar på sin fiol som är gammal och sliten och en aning väderbiten, undrar varför han inga flickor får blott gamla käringar över 100 år.

Näcken inser att hans fiol en aning omodern är, ser efter i en dagstidning om inget annat bättre är. En gitarr på el fungerar kanske mer.

När gitarren väl är införskaffad och sladden lagd efter strömmen så kommer ingen melodi blott 100 volt genom Näcken vidare ut genom häcken. 

Näcken som inte längre sitter på häcken i bäcken utan numera väljer att stå, hellre lockar käringarna på lite över 100 år. 

//Inge Gullinger.

Frodiga och välsvarvade Augusti packar ihop och säger adjö för att resa bort till de bedårande fröknarna Juni och Juli, för att återkomma nästa år.

Den ostadige herr September stämplar in för att nu förstöra för resten utav soldyrkarna som ivrigt vill utnyttja de sista vackra solstrålarna på stranden.

Svalkan intar parken medans herr september snurrar runt med färgpaletten i hand och skvätter gult och rött bland löven och sätter trädkronorna i brand, medans mogna Augusti försöker flörta sig kvar en liten stund men resväskorna står packade och klara, det finns ingen återvändo.

//Inge Gullinger.

                                          
Genom den becksvarta natten stryker den svarta katten. Bakom en gammal rostig bil som gjort sina mil tittar den fram.

Herr mus smyger försiktigt ut ur en ventil för att leta efter bortkastade smulor, men istället undkommer med nöd och näppe en säker död från blixtrande klor och tänder och kvar står den svarta katten som kom ur den svarta natten.

Väl hemma i sin älskade mattes stora vattensäng, känner sig den svarta katten trött efter jakten som inget gav, inser snart att han ej längre ensam är och i sovrummets mörka vrå tittar plötsligt herr mus fram genom väggens smala springa och viftar glatt med sin lilla svans och skickar hånfulla blickar.

Den svarta kattens mördande blickar till svar och utsträckta klor visar mer än vad man tror,  redo för att återuppta jakten gör han sig beredd att hugga,  istället en kalldusch får när vattensängen punkteras av tassens klor.  

//Inge Gullinger.

Om jag faller ner vid avgrundens rand och kämpar mig uppåt tar du emot min hand då?

Om jag hittar tillbaka till livet och börjar om på nytt vill du vara en del av allt då?

Om vi kan leva ett bättre liv i ljus än mörker så blir jag en lyckligare man. 

//Inge Gullinger.

Mörkret gör sitt intåg över nattens dystra timma. Skuggor gör sig påmint när det okända tränger sig på och som du bara låter sinnet passera. Väntar du på John Blund ?? Väntar du på drömmar som aldrig kommer?? Dina blickar är riktade mot det halvöppna fönstret då plötsligt ljudet av en bil passerar. Du låter täcket dras över huvudet och plötsligt befinner du dig någon annanstans.

Skrivet av //Inge Gullinger.

                                                                    "Ett minne"

Du stod där tätt intill, du var dig lik men du var äldre eftersom tiden och åren gått. Dina ögon sade mera än vad ord kunde göra. Du var ett avlägset minne från en svunnen tid bortom barndomens gränser. Du ville säga hej men liksom mig var orden tomma eftersom ögonen var fyllda med svar. Bussen kommer,du försvinner kanske för evigt eller tills nästa gång...??

//Inge Gullinger.

                                            "Solen är varm"

Ser du att det lyser bortom horisonten ? ser du att solen strålar så glatt ?
Vill du dansa vid blommande ängar och samtidigt beskåda solens uppvaknande över allt liv runtomkring dig. Jag vill visa dig skogens rinnande bäckar och lövens gröna valv.
Vill du ta tag i mina händer och låta oss sväva uppåt ?? blunda en gång och känn dina fötter lämna stadig mark och blir du räd så blunda ett tag till och öppna ögonen en andra gång och jag lovar dig att  vi är på trygga höga moln, lått oss nu åka bortom allt vi nu kan se.

//Inge Gullinger.