Innan mörkret faller utanför mitt fönster, så står du där lika vacker som solen, ditt utsläppta hår skiner som solens strålar och dinna ögon är blåa och sköna, som i djupet av en brun, din mun är len och hakan nätt, varje ord du säger fångar mitt intresse, ditt sätt att uppfatta världen, är ett sätt som jag vill se och uppfatta den, när solen sänker sig och mörkret blir mer påtagligt, så skymtas du allt mindre, men din närvaro märks dock, inget mörker kan någonsin dölja din person, när vi slutligen omfamnas vid vägens kant, förvandlas vi efter tiden till en och samma Björk, 

när björkens praktfulla krona vagas efter vinden, sveper blåsten genom varje gren, varje björklöv, genom vinden viskas en och samma historia.

//Inge.