Idag så klippte jag dom sista banden som symboliserade mitt gamla liv. Förhoppningen är att jag kan känna en ny fräsch start och få ordning i mitt liv. 
Jag försöker släppa gamla oförätter och saker som sårat mig i det förflutna.

Även om jag anser att förlåtelsens makt är stor och skonar din själ ifrån att bli försliten och skrynklas ihop till ett litet russin. (Okej, jag kommer inte att se på ett russin packet på samma sätt igen 😂) så är jag inte riktigt där själv. Jag menar inte att glöma och gå vidare utan själva "FÖRLÅTELSEN" vist beroende på vad det är, så kan man glöma. Är det något farligt eller skadligt så ska man inte glöma, om det handlar om återfall Typ.
Man kan förlåta men bör inte glöma! 

Den som på riktigt bemästrar förlåtelsen är starkare än någon av oss. Hen känner ingen tyngd eller smärta/ilska i bröstet. 

När jag för många årsedan förlätt min första svärmor efter en infekterad dispyt som vi hade några år tidigare. Vi råkade mötas på samma busshållplats , vi pratade inte om det som hade varit utan vi undrade helt enkelt hur vi bådda hade det?  bådda mådde?  vad vi båda gjorde? Plötsligt så kände jag en stor lättnad. Det var som om en stor och tung sten 🪨 plötsligt försvan ifrån mitt inre. 

Vi sade farväl till varandra när min buss kom. Jag kände att jag hade förlåtit henne, det var på ett helt annat plan. Därför vet jag att det fungerar.